onsdag 31 juli 2013

Över krönet

Nu var det längesen jag skrev nånting i den här bloggen. Men det betyder inte att jag har gett upp, tvärtom. Sedan sist har jag kämpat på, skrapat tån minst en gång till och fått rejält ont både här och där. Det var nånstans där jag bestämde mig för att tänka om, och verkligen börja med lätta, korta distanser. Ett långt tag sprang jag som vanligt med dämpade skor och satsade på att gå barfota så mycket som möjligt istället. Sedan gick jag på väldigt korta distanser, nån kilometer bara, och med plattsulade skor. Jag ökade med kanske en kilometer per löprunda, fortfarande alldeles för fort, men sån är jag. Jag rekommenderar dock inte att öka så snabbt.

Jag har även sett till att klämma en bok till om barfotalöpning. The barefoot running book hade ett utmärkt kapitel om alla de problem som kan uppstå när man försöker ställa om sin löpstil. Ett av dessa var, lustigt nog för mig, metatarsalgi. Dvs just den åkomma jag försöker bota med barfotalöpning. Som väl är har jag inte känt av nån som helst Mortons när jag sprungit utan skor. Den enda åkomma jag känner av är att det stramar otroligt mycket i vaderna, och jag får hemsk träningsverk. Men det blir bättre och bättre. Jag kan numera springa en timme i odämpade skor utan att få alltför ont i vaderna. Det vill säga jag närmar mig gränsen där jag brukar få ont av Mortons i fötterna. Jag springer inte så fort visserligen, jag sprang ungefär 8 km på en timme idag, men jag håller medvetet igen. Så fort jag försöker springa snabbt märker jag att jag glömmer bort att springa med barfotastil och faller in i att springa på hälarna. Men det här är definitivt ett genombrott, nu ser jag ingen anledning att springa i dämpade skor igen. Jag har kommit över krönet!

Jag ska kanske säga lite om min utrustning, när jag nu använder sådan. Jag följde min kompis Nickes utmärkta råd att springa i badtofflor för 100 kronor. De har mjuk, tunn sula, tillräckligt tunn för att känna småsten igenom, och baddräktstyg på ovansidan. Allt man behöver!
De ultimata barfotaskorna.


onsdag 19 juni 2013

Skadad igen

Förra veckan blev jag lite för exalterad av utsikten att bli av med Morton. Jag tror jag var ute och sprang fem kvällar, och alltid ett par kilometer barfota. Sista gången hittade jag ett väldigt bra område, ett sankt område där någon hade varit vänlig nog att köra upp ett spår med gräsklippare, perfekt för mina tunnhudade stackars fötter. Det hade regnat hela dagen så det var fullkomligt översållat med vinbergssniglar, fick verkligen anstränga mig för att inte trampa på dem. Det gick för det mesta men ibland kändes det som om man trampade på ett ägg och då visste man vad det var. Bara att glömma och gå vidare.

Allt detta springande ville ju förstås mina slappa ben inte vara med om, något de gärna talade om för mig genom klickande knän och svullna knän som gjorde rejält ont. Det fick bli en paus med springandet för ett tag. Idag såg det ut som om jag skulle kunna sätta igång igen, det var min tur att lämna på dagis, jag körde barnvagn och stora barnet cyklade. Jag hade dessutom glömt skorna i bilen så jag kände att det var meningen att jag skulle småspringa barfota till dagis. Det kändes verkligen jättebra att röra på sig igen och få upp farten när det hände. Plötsligt högg det till i stortån, höger stortå den här gången. Jag tittade ner och såg en tå som nästan hade gått av på mitten. Det gjorde inte så ont men mängen blod och storleken på såret gjorde att jag insåg att det inte blir något springande närmsta två veckorna. Varför händer det här mig hela tiden? Jag sätter antagligen i foten på ett helt korrekt sätt, men när jag ska lyfta foten igen är det som att stortån böjer sig neråt och fastnar i marken. Förmodligen är det alla år med skor som har fått mig att springa med tårna pekande neråt.

Idag har jag suttit stilla med foten högt, blivit seg och håglös. Och likadant lär det vara i alla fall en vecka till. Förmodligen innebär det här slutet på min bokstavliga tolkning av barfotalöpning. Så fort jag kan få på mig ett par skor ska jag gå och prova ut ett par minimalistiska skor - kanske sandaler - att springa i.

måndag 10 juni 2013

Det naturliga steget

Idag kom jag äntligen iväg på en springtur igen, förra veckan var jag ensam med barnen och veckan dessförinnan var jag iväg på en jobbresa. Det blev några korta löpturer på löpband på hotellets gym under jobbresan men det var allt. Jag lyckades klämma in lite barfotalöpning medan jag var ute med barnen i parken genom att springa i cirklar runt dem eller fram och tillbaka. Speciellt mycket blev det inte, men det klarar nog inte fötterna heller, efter ett livslångt förfall i dämpade skor. Jag hann pricka in en halvtimmes jogg igår, med barnvakt, och då lade jag tio minuter på att springa barfota i skogen. Det var ungefär nio och en halv minut för mycket. Fötterna kändes totalt mörbultade efteråt och jag fick enorm träningsvärk på ovanliga ställen.

Men idag bestämde jag mig för att springa helt och hållet på det sätt som jag springer av gammal vana. Jag behöll skorna på och sprang förmodligen mest genom att rulla från häl till tå istället för på tårna. Har tappat otroligt mycket kondition och styrka senaste veckorna, så jag tog det såpass lugnt att jag kunde andas genom näsan, ett trick som jag också såg i born to run. I övrigt fokuserade jag på att vara så avslappnad som möjligt, springa med rak rygg och låga axlar. Det ligger mycket i att springa "från magen" som riktiga löpare pratar mycket om. I det avseendet är barfotalöpning väldigt besläktat med Alexanderteknik. I alexandertekniska termer skulle jag säga att det handlar om att låta huvudet leda och kroppen följa efter, behålla riktningen uppåt men inte nödvändigtvis framåt, att känna en riktning utåt-bakåt i axlarna.

Det finns definitivt en röd tråd här. Genom hur nervsystemet, muskler och skelett är beskaffade, så finns det en viss hållning och ett visst rörelsemönster som är vårt naturliga. Så kallade outvecklade kulturer som rarámuri eller sanfolket har aldrig förlorat det, men vi i västvärlden har glömt bort hur man rör sig på kroppens eget vis. Därför får vi spänningshuvudvärk av att sitta stilla och belastningsskador av att röra oss. Och sen försöker vi bota problemen med "ergonomiska" möbler och dämpande skor. Vilket bara förvärrar problemen, naturligtvis.

torsdag 6 juni 2013

Vad är barfotaterapi?

Jag kom på att jag inte har beskrivit särskilt ingående vad det är som är målet med den här bloggen. Kanske borde jag förklara lite mer vad det här projektet går ut på. En programförklaring om ni så vill. Vi försöker!

Jag har alltså haft Mortons neurom i c:a 7 år. Det har alltid känts lite konstigt mellan benen i högra foten från och till, men jag hade aldrig riktigt funderat över vad det berodde på. Länge trodde jag att det berodde på att jag gick med för kalla skor på vintern. De verkliga problemen dök upp när jag hade bestämt mig för att anmäla mig till Vikingarännet 2005. Innan jag anmälde mig tänkte jag att jag skulle chocka igång kroppen inför den hårdträning som skulle följa. Det var mellandagar och mycket tid. Så jag begav mig till Norrviken och körde fyra mil på raken, 8 halvmilsvarv. Det började sakta göra mer och mer ont i foten men jag tänkte att det bara var ovana muskler. Men när jag var färdig och fick av mig pjäxorna gjorde det så ont i båda fötterna att jag knappt kunde gå. Som en skadad fick jag linka tillbaka till pendeltåget hem. Efter det kom smärtan tillbaka oftare och oftare. Det blev ingen anmälan till Vikingarännet.

Jag fick rådet att använda pellotter i skorna för att hålla upp fotvalvet. Mortons neurom beror nämligen på att skorna är för smala, vilket får fötternas "knogar" att gnuggas mot varandra. Detta medför att en nerv som går där slits av. Den växer dock ut igen men då blir den tjockare, och/eller får fler utskott och blir kvastformad. Efter det är det naturligtvis ännu troligare att det gör ont nästa gång man har trånga skor.

Pelotter hjälpte väl sådär. Jag kunde jogga kortare rundor och gå promenader på runt en timme, sen gjorde det för ont. Och så har det väl hållit på sen dess, mer eller mindre. Jag har testat två olika svindyra, handgjorda inlägg. Det ena paret gav mig fruktansvärda skavsår och det andra behövde justeras hela tiden, det var mer eller mindre femtusen spänn rätt i sjön. Dessutom var ortopederna otroligt fixerade vid att stödja upp mitt fotvalv, något som aldrig orsakat mig det minsta besvär. Jag använder inte längre de här inläggen utan gör mina egna genom att köpa ett par pellotter för 70 kronor  som jag klistrar på mina befintliga innersulor. Jag får väl säga att det fungerar hyfsat, jag måste hela tiden justera inläggen men klarar ända löprundor på runt timmen och alla Friskis och svettispass. Men nån mara är det förmodligen inte tal om.

Men nu ska det bli ändring på det. Hoppas jag. Alldeles nyss läste jag ut den fantastiska boken Born to run, och precis som alla andra blev jag otroligt fängslad av en bra historia, bra berättad och med övertygande argument varför skor gör otroligt mycket mer skada en nytta. Men min historia är annorlunda och därför läser jag in vissa saker i boken som kanske folk som sluppit undan Morton inte gör. Framför allt fastnade jag för avsnittet om varför hålfotsinlägg är ett utomordentlig dumt påfund. Det kanske hjälper för stunden men gör i längden att småmuskler förtvinar vilket leder till att problemen bara förvärras. De här argumenten kan ses som lite av den här bloggens teoretiska underbyggnad:

  • Fötterna mår bra av att mörbultas.
  • Som varje ingenjör vet behöver ett valv inte stöttas underifrån. Tvärtom får det sin styrka av tyngden det håller upp.
  • När man springer plattas fotvalven ideligen ut och drar sen ihop sig igen. Detta stärker muskulaturen och gör att valven blir stabilare.

Som alla som läst boken vet är detta inte huvudargumentet som Christopher McDougall lyfter fram, men det är det som passar bäst in på min speciella situation. Det fanns dessutom en intressant anekdot om en löpare som minskat sin skostorlek tre nummer genom att gå barfota. Detta är precis vad jag är ute efter eftersom jag har väldigt breda framfötter, något som även ortopederna medger beror på ett hopsjunket främre fotvalv. Men deras lösning är ett artificiellt stag och det tror jag inte längre på. Min plan för det följande sommarhalvåret är att kunna springa barfota precis lika länge som jag nu springer med löparskor. Med "barfota" menar jag utan dämpning.

Jag inser att vägen till mitt mål är lång. Häromdagen testade jag att gå ungefär två kilometer barfota, och fötterna kändes totalt mörbultade. Jag får nog inse att det går långsamt i början. Mitt mål är nu, så fort min stukade tå har läkt - se det här inlägget - att gå c:a en kvart barfota varje dag och låta musklerna vänja sig sakta. Sedan kommer jag att öka successivt tills jag kan gå en mil och först då ska jag testa att springa barfota.

onsdag 5 juni 2013

"Bruten" stortå.

Jag spelade squash med kollegerna igår. Eftersom vi spelade fyra stycken i en hall blev det mycket väntetid, vilket jag såklart utnyttjade till att springa barfota genom gymmet. Tyvärr råkade jag "böja" in stortån under foten, vilket gjorde fruktansvärt ont. Jag har nu otroligt ont och är svullen i främre trampdynan. Jag får nog låta bli att gå barfota, eller gå överhuvudtaget, ett par dagar.

Annars är min plan att gå åtmistone 20 minuter barfota varje dag.