Jag kom på att jag inte har beskrivit särskilt ingående vad det är som är målet med den här bloggen. Kanske borde jag förklara lite mer vad det här projektet går ut på. En programförklaring om ni så vill. Vi försöker!
Jag har alltså haft Mortons neurom i c:a 7 år. Det har alltid känts lite konstigt mellan benen i högra foten från och till, men jag hade aldrig riktigt funderat över vad det berodde på. Länge trodde jag att det berodde på att jag gick med för kalla skor på vintern. De verkliga problemen dök upp när jag hade bestämt mig för att anmäla mig till Vikingarännet 2005. Innan jag anmälde mig tänkte jag att jag skulle chocka igång kroppen inför den hårdträning som skulle följa. Det var mellandagar och mycket tid. Så jag begav mig till Norrviken och körde fyra mil på raken, 8 halvmilsvarv. Det började sakta göra mer och mer ont i foten men jag tänkte att det bara var ovana muskler. Men när jag var färdig och fick av mig pjäxorna gjorde det så ont i båda fötterna att jag knappt kunde gå. Som en skadad fick jag linka tillbaka till pendeltåget hem. Efter det kom smärtan tillbaka oftare och oftare. Det blev ingen anmälan till Vikingarännet.
Jag fick rådet att använda pellotter i skorna för att hålla upp fotvalvet. Mortons neurom beror nämligen på att skorna är för smala, vilket får fötternas "knogar" att gnuggas mot varandra. Detta medför att en nerv som går där slits av. Den växer dock ut igen men då blir den tjockare, och/eller får fler utskott och blir kvastformad. Efter det är det naturligtvis ännu troligare att det gör ont nästa gång man har trånga skor.
Pelotter hjälpte väl sådär. Jag kunde jogga kortare rundor och gå promenader på runt en timme, sen gjorde det för ont. Och så har det väl hållit på sen dess, mer eller mindre. Jag har testat två olika svindyra, handgjorda inlägg. Det ena paret gav mig fruktansvärda skavsår och det andra behövde justeras hela tiden, det var mer eller mindre femtusen spänn rätt i sjön. Dessutom var ortopederna otroligt fixerade vid att stödja upp mitt fotvalv, något som aldrig orsakat mig det minsta besvär. Jag använder inte längre de här inläggen utan gör mina egna genom att köpa ett par pellotter för 70 kronor som jag klistrar på mina befintliga innersulor. Jag får väl säga att det fungerar hyfsat, jag måste hela tiden justera inläggen men klarar ända löprundor på runt timmen och alla Friskis och svettispass. Men nån mara är det förmodligen inte tal om.
Men nu ska det bli ändring på det. Hoppas jag. Alldeles nyss läste jag ut den fantastiska boken Born to run, och precis som alla andra blev jag otroligt fängslad av en bra historia, bra berättad och med övertygande argument varför skor gör otroligt mycket mer skada en nytta. Men min historia är annorlunda och därför läser jag in vissa saker i boken som kanske folk som sluppit undan Morton inte gör. Framför allt fastnade jag för avsnittet om varför hålfotsinlägg är ett utomordentlig dumt påfund. Det kanske hjälper för stunden men gör i längden att småmuskler förtvinar vilket leder till att problemen bara förvärras. De här argumenten kan ses som lite av den här bloggens teoretiska underbyggnad:
Jag har alltså haft Mortons neurom i c:a 7 år. Det har alltid känts lite konstigt mellan benen i högra foten från och till, men jag hade aldrig riktigt funderat över vad det berodde på. Länge trodde jag att det berodde på att jag gick med för kalla skor på vintern. De verkliga problemen dök upp när jag hade bestämt mig för att anmäla mig till Vikingarännet 2005. Innan jag anmälde mig tänkte jag att jag skulle chocka igång kroppen inför den hårdträning som skulle följa. Det var mellandagar och mycket tid. Så jag begav mig till Norrviken och körde fyra mil på raken, 8 halvmilsvarv. Det började sakta göra mer och mer ont i foten men jag tänkte att det bara var ovana muskler. Men när jag var färdig och fick av mig pjäxorna gjorde det så ont i båda fötterna att jag knappt kunde gå. Som en skadad fick jag linka tillbaka till pendeltåget hem. Efter det kom smärtan tillbaka oftare och oftare. Det blev ingen anmälan till Vikingarännet.
Jag fick rådet att använda pellotter i skorna för att hålla upp fotvalvet. Mortons neurom beror nämligen på att skorna är för smala, vilket får fötternas "knogar" att gnuggas mot varandra. Detta medför att en nerv som går där slits av. Den växer dock ut igen men då blir den tjockare, och/eller får fler utskott och blir kvastformad. Efter det är det naturligtvis ännu troligare att det gör ont nästa gång man har trånga skor.
Pelotter hjälpte väl sådär. Jag kunde jogga kortare rundor och gå promenader på runt en timme, sen gjorde det för ont. Och så har det väl hållit på sen dess, mer eller mindre. Jag har testat två olika svindyra, handgjorda inlägg. Det ena paret gav mig fruktansvärda skavsår och det andra behövde justeras hela tiden, det var mer eller mindre femtusen spänn rätt i sjön. Dessutom var ortopederna otroligt fixerade vid att stödja upp mitt fotvalv, något som aldrig orsakat mig det minsta besvär. Jag använder inte längre de här inläggen utan gör mina egna genom att köpa ett par pellotter för 70 kronor som jag klistrar på mina befintliga innersulor. Jag får väl säga att det fungerar hyfsat, jag måste hela tiden justera inläggen men klarar ända löprundor på runt timmen och alla Friskis och svettispass. Men nån mara är det förmodligen inte tal om.
Men nu ska det bli ändring på det. Hoppas jag. Alldeles nyss läste jag ut den fantastiska boken Born to run, och precis som alla andra blev jag otroligt fängslad av en bra historia, bra berättad och med övertygande argument varför skor gör otroligt mycket mer skada en nytta. Men min historia är annorlunda och därför läser jag in vissa saker i boken som kanske folk som sluppit undan Morton inte gör. Framför allt fastnade jag för avsnittet om varför hålfotsinlägg är ett utomordentlig dumt påfund. Det kanske hjälper för stunden men gör i längden att småmuskler förtvinar vilket leder till att problemen bara förvärras. De här argumenten kan ses som lite av den här bloggens teoretiska underbyggnad:
- Fötterna mår bra av att mörbultas.
- Som varje ingenjör vet behöver ett valv inte stöttas underifrån. Tvärtom får det sin styrka av tyngden det håller upp.
- När man springer plattas fotvalven ideligen ut och drar sen ihop sig igen. Detta stärker muskulaturen och gör att valven blir stabilare.
Som alla som läst boken vet är detta inte huvudargumentet som Christopher McDougall lyfter fram, men det är det som passar bäst in på min speciella situation. Det fanns dessutom en intressant anekdot om en löpare som minskat sin skostorlek tre nummer genom att gå barfota. Detta är precis vad jag är ute efter eftersom jag har väldigt breda framfötter, något som även ortopederna medger beror på ett hopsjunket främre fotvalv. Men deras lösning är ett artificiellt stag och det tror jag inte längre på. Min plan för det följande sommarhalvåret är att kunna springa barfota precis lika länge som jag nu springer med löparskor. Med "barfota" menar jag utan dämpning.
Jag inser att vägen till mitt mål är lång. Häromdagen testade jag att gå ungefär två kilometer barfota, och fötterna kändes totalt mörbultade. Jag får nog inse att det går långsamt i början. Mitt mål är nu, så fort min stukade tå har läkt - se det här inlägget - att gå c:a en kvart barfota varje dag och låta musklerna vänja sig sakta. Sedan kommer jag att öka successivt tills jag kan gå en mil och först då ska jag testa att springa barfota.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar