Nu har jag äntligen kommit igång igen efter en mycket lång frånvaro. Den här gången var det en gammal skada som gjorde sig påmind igen. En av de allra första gångerna jag skulle testa att springa barfota var i våras inomhus på gymmet - det finns en ytterst kort löpsträcka uppmålad där - och det bar sig inte bättre än att jag råkade slå i marken med ena stortån vilket ledde till att den liksom vek sig in under foten. Det här gjorde förstås ont, men det var aldrig ett hinder vare sig för att springa eller spela squash, vilket jag egentligen skulle ha gjort på det där gymmet. Då var det mycket värre att skrapa bort huden på andra stortån. Den här smärtan var mest bara ett milt obehag, men jag var trött på det, så för tre månader sedan bestämde jag mig för att ta itu med saken och stretchade stortån noga. Det skulle jag inte ha gjort. Efter det kunde jag knappt böja stortån och till och med att bara gå blev smärtsamt. Varje gång jag sprang hade jag ont i stortån i flera dagar och kunde knapp gå. Ibland är det tur att jag har ett stillasittande jobb. Jag lade inte ner löpningen helt men bestämde mig för att lyssna på kroppen och avbröt alla löppass vid första tecknet på smärta, vilket i regel kom efter 10 minuter. Här gav jag helt enkelt upp och började träna på gym istället. Det var egentligen först för två veckor sedan som jag kunde börja springa igen. Smärtan i tån är långt ifrån borta, men nu är den i alla fall av en sådan art att den inte påverkas av löpning.
Så jag gav mig ut i spåret igen häromdan. Som alltid när man inte har sprungit på ett tag vill man bara ha mer och mer och tar ut sig alldeles för mycket. Jag glömmer alldeles för lätt benen inte har anpassat sig till löpning i badskor ännu, så nu har jag fruktansvärd träningsverk i vaderna - igen. Suck. Jag går i sidled nerför trapporna. När ska egentligen benen anpassa sig? Enligt den här bloggen tar det upp till sex månader att ställa om sig. Jag borde alltså vara mer än omställd vid det här laget, men jag har förstås varit borta ett tag också.
Men jag märker ändå att en viss teknik har börjat sätta sig nu. Om man skulle säga att löpning med traditionella löparskor handlar om att drämma i foten i backen, förflytta kroppstyngden över foten och sedan lyfta den så handlar barfotatekniken mer om att sätta ner en fot som redan är i rörelse bakåt och sedan bara följa med i rörelsen och liksom (jag hatar det egentligen ordet) smeka marken. Jag har ingen bra bild att förmedla, men uttrycket "hit the ground running" fångar känslan ganska bra.
Det är en konstig träningsverk man får i vaden, och svårtstretchad. Förodligen för att det handlar om så kallad excentrisk kontraktion. Jag kommer ihåg att de första gångerna jag joggade, i tretton-fjortonårsåldern, så fick jag väldig träningsverk i vaderna. Men när jag sedan blev uppfostrad av skotillverkarna och -försäljarna att springa på hälarna försvann träningsverken i hälarna. Jag tog det som ett tecken på att min teknik blev bättre. Men det förhöll sig alltså tvärtom egentligen. Så det kan bli.
Så jag gav mig ut i spåret igen häromdan. Som alltid när man inte har sprungit på ett tag vill man bara ha mer och mer och tar ut sig alldeles för mycket. Jag glömmer alldeles för lätt benen inte har anpassat sig till löpning i badskor ännu, så nu har jag fruktansvärd träningsverk i vaderna - igen. Suck. Jag går i sidled nerför trapporna. När ska egentligen benen anpassa sig? Enligt den här bloggen tar det upp till sex månader att ställa om sig. Jag borde alltså vara mer än omställd vid det här laget, men jag har förstås varit borta ett tag också.
Men jag märker ändå att en viss teknik har börjat sätta sig nu. Om man skulle säga att löpning med traditionella löparskor handlar om att drämma i foten i backen, förflytta kroppstyngden över foten och sedan lyfta den så handlar barfotatekniken mer om att sätta ner en fot som redan är i rörelse bakåt och sedan bara följa med i rörelsen och liksom (jag hatar det egentligen ordet) smeka marken. Jag har ingen bra bild att förmedla, men uttrycket "hit the ground running" fångar känslan ganska bra.
Det är en konstig träningsverk man får i vaden, och svårtstretchad. Förodligen för att det handlar om så kallad excentrisk kontraktion. Jag kommer ihåg att de första gångerna jag joggade, i tretton-fjortonårsåldern, så fick jag väldig träningsverk i vaderna. Men när jag sedan blev uppfostrad av skotillverkarna och -försäljarna att springa på hälarna försvann träningsverken i hälarna. Jag tog det som ett tecken på att min teknik blev bättre. Men det förhöll sig alltså tvärtom egentligen. Så det kan bli.
